För en vecka sedan fick jag veta att min gammelmorfar Rolf hade gått bort. Det första jag kände var skuld. Jag har inte träffat honom på några år. Det har kommit så himla mycket emellan och min familj har inte hittat den tiden. Han har varit sjuk jättelänge och samtidigt som jag vet att det är så mycket bättre än att han skulle fortsätta leva i plågor så gör det ont inombords. Min finafinafina gammelmorfar finns inte mer.

Jag började rota igenom våra album här hemma och medan tårarna rann fick jag syn på detta fotot. Rolfs och Kerstins bröllopsfoto, taget 1945. Så himla vackert. Nästa fredag är det begravning så jag ska vara ledig från skolan och resa trettio mil. Jag ska träffa massa släktningar, jag ska gråta, säga att jag beklagar folks sorg och säga ett sista farväl till min fina gammelmorfar. Sen ska jag hälsa på pappa igen, lägga blommor vid hans grav och gråta lite till.